I morse när jag vaknad regnade det - det var blött, allt var jätteblött, det har inte regnat så mycket på den dag jag minns, det var som att himlavalvet hade öppnat sig på vid gavel, regnet bara hällde ner som om himmelrikets alla änglar satt och grät. Jag kände verkligen inte för att kliva upp ur sängen. Jag visste vad det var som väntade. Hade för länge sedan bestämt tid med bödeln (veterinärskan (inget ont om henne, hon var noga utvald för uppgiften och en mycket kompetent veterinär)) för avlivning av mina högt älskade och mycket trofasta vänner – det var nu dags att ta det stora steget, klivet som jag länge bävat för att ta.

Vi började med min äldsta och mycket uppskattade, kära vän Rufus (min svarta katt). Syrran brukar kalla Rufe för mitt livs stora kärlek och det ligger något i det. När Rufus kom till oss för tretton år sedan var han en livrädd liten kattunge. En av våra grannar var god vän med en veterinär, som tagit hand om några getter och killingar, när veterinären fick veta att jag funderade på att skaffa en till kanin som sällskap i stallet tyckte hon att jag istället kunde ta en av hennes killingar. Det var ju inte en så tokig idé, sagt och gjort vi åkte och hämtade killingen (Casper eller Anders alias Brunte, som gick bort för fyra år sedan).  På bondgården där vi hämtade killingen fanns också en hel massa kattungar, hon tvingade (med milt våld) på oss en kolsvart kattunge, han var livrädd, jag har aldrig träffat en så rädd katt. Han satt i stallet i 2 dagar (det var tänkt att han skulle vara en stallkatt, för han hade aldrig varit inne, Det här är länge sedan, det var på den tiden då jag fortfarande gick på gymnasiet och egentligen bodde hemma, medans jag i verkligheten bodde med Fredrik (men det var inte riktigt officiellt, eftersom jag var så ung). I alla fall hästen bodde ju hemma i stallet i Mellansvartbäck hos Pappa och det skulle ju vara en stallkatt så katten skulle bo där, men efter två dagar tog jag med katten till Fredrik som bestämt hävdade att han var allergisk. Inbillning sa jag och av någon anledning tålde Freddan katten. Ruffe var livrädd första dygnet inomhus, han kröp efter väggarna, skrek och låg mest under soffan. Han försökte förtvivlat hoppa ut genom glasrutorna. Dag två inomhus var han helt förändrad, han var sällskaplig och allt eftersom tiden gick blev han en mycket älskad katt. Han tyckte mest om mig och var rädd för främmande, men det gick över. Det finns många historier att berätta om Ruffe, han har flyttat med oss alla gånger och alltid hittat hem. Han har varit världens slagskämpe och haft många ”krigsskador” han har haft jätteproblem med struvitstenar – tills jag kom på att jag kanske kunde behandla honom själv… Ruffe var världens sällskapligaste katt, så fort vi varit borta och han var ute så kom han jamandes högt, eller så satt han på bron och väntade på oss, han var en mycket verbal och sällskaplig katt. Han ville helst ligga i sängen om nätterna och sova och han var en trogen partner i TV-soffan, då skulle han ligga i min famn, eller på bröstet och kurra. Grannarna uppskattade honom också mycket som råttfångare. Ruffe blev tyvärr allt sämre under den senaste tiden och varken veterinären eller jag kunde göra något mer för honom, det fanns ingenting annat att göra än att låta honom gå vidare - Jag grät!

Efter Rufe var det dags för Kusan och Katja, i morse när jag skulle hämta in hästarna för att jag tänkte att de kunde få torka upp lite. När jag kom in till dem i hagen så stod de en bit bort och betade, både Kusan (Agina/Aggelina/Agge) och Katja vände upp mot mig och började gå emot mig när de fick syn på mig. Jag tänkte lite halvt panikartat för mig själv – ”SPRING! Spring iväg! Ni kan aldrig ana vad som väntar er!” men inte sprang de iväg, de kom istället glatt emot mig och stack villigt in sina vackra huvuden i grimmorna. Katja små pratade lite, så där lågt, varmt, mysigt och kärleksfullt, lågt mummel gnägg, och Kusan lät också på sitt lilla vis. Regnet öste ner och fan vad jag grät!
Gud, så jag hade bävat för det här, hur skulle jag göra?
Hur gör man DET?
Hur gör man det när man har hästarnas fulla tillit?
Jag hade länge tänkt i banor som ”Hur ska jag kunna stå där med mina skatter och med berått mod föra dem till bödeln?
Vi gick in i stallet för att torka dem torra, jag smekte och kliade dem samtidigt som vi väntade på bödeln. Jag satt med mina älskade vänner en stund i stillhet, jag grät lite stilla och försökte på något sätt förbereda dem på vad som komma skulle, eller om jag försökte förbereda mig själv… Vilket som, jag hade redan under en tid försökt att förbereda oss alla på dagen D, som i död.
När jag satt där kom det tankar i mitt huvud som: ”Vad har jag för rätt att bestämma över liv och död, jag tycker egentligen inte att jag eller någon annan har den rätten. Men jag tycker också att jag som djuransvarig har ett ansvar att inte orsaka onödigt lidande. Men det lustiga är att när en människa drabbas av samma åkomma som exempelvis en häst eller hund låter man människan plågas, även om människan mer än något vannat önskar att få lämna jordelivet så hålls hon kvar. Men ett djur de ska vi låta gå… Hur gör vi det?
Hur ska jag med alla förståelse och insikt som jag fått, kunna stå där och bara vänta på det en häst fasar allra mest inför. Ju mer jag lär mig om hästar, desto mer ont gör det i mig när jag ser att en häst blir stressad eller inte mår bra. När jag vet med hela mitt medvetande, mitt hjärta, min själ och hela min kropp att när en häst blir rädd, är hästen inte rädd för att skada sig, bryta ett ben, eller få en hudskada, när en häst blir rädd fruktar hästen för sitt liv, det som skrämmer hästen är döden! En häst blir alltså inte rädd för småsaker som att skada sig utan, när en häst blir rädd, är hästen livrädd, hästen är rädd för att dö och det viktigaste för dem i dessa situationer är att överleva! För att överleva som ras.
Hur ska jag kunna stå där och föra dem till döden, när allt i min och hästarnas relation bygger på tillit, jag vet inte om någon annan människa kan förstå hur mycket tillit som finns mellan mig och mina hästar… Det var svårast med Katja. Katja kom till mig svårt emotionellt skadad, (vilket jag inte visste då) under de här åren har vi nästan bara jobbat med tillit, från början när hon såg mig komma mot hagen så vände hon när jag var flera hundra meter från hagen, från början gick hon inte att ha med andra hästar, det kunde ta mellan en och en halv timme upp till två timmar att bara komma henne så nära att jag kunde röra i henne, ta på henne grimman. Efter en tid stod hon kvar när jag närmade mig hagen, men häftiga rörelser och så fick henne att dra iväg, hon gick aldrig fram till främlingar, det var hopplöst att skicka någon för att ta in hästarna. Agina var det aldrig några problem att ”fånga” hon kom alltid fram, men Katja kom bara fram till mig och det var bara jag som kunde sätta en grimma på henne under en låååång tid. Under det senaste året hände det många stora förändringar, hon började gå fram till främlingar och andra (typ Fredrik) kunde ta på henne grimman, hon pratade och var mycket sällskaplig, hon hade verkligen återfått tilliten till människan. En vän till mig kom förbi, hon kände till Katja redan innan jag köpte henne och hon sa till mig ”Heléna, du har gjort ett stort jobb för och med Katja, du har hjälpt henne läka känslomässigt, det är inte samma häst idag som för sju år sedan” Tack för de orden, du anar inte hur mycket de värmde, ända in i själen.
Det var min stora vånda, att avsluta Katjas jordevandring, hon var fortfarande så glad, positiv och nyfiken på livet, hon hade liksom den senaste tiden fått upp ögonen för livet, det var som att hennes aptit på livet hade kommit tillbaka, eller jag vet inte om hon någonsin tidigare hade haft någon, men jag utgår ifrån att hon en gång i tiden föddes som oförstörd, nyfiken och med aptit på livet. Nu under det senaste året upptäckte hon världen och var som en unghäst, nyfiken, tuggade och provade saker på ett sätt som hon aldrig tidigare gjort. Katja hade dock numera en kronisk hälta (pålagring) och det fanns inget mer att göra.

Agina däremot, hon har visserligen alltid varit nummer ett i alla lägen, men hon hade under sommaren blivit dålig, det fanns inte minsta lilla tillstymmelse till livsgnista kvar i henne. Agina har haft en liten hudtumör i analreginonen sedan 2-3 års åldern, den där knölen hade tilltagit i storlek och fler hade kommit till, hon hade även fått tumörer på insidan av kroppen, det var som att vårsolen fick hennes tumörer att kraftigt explodera och det drog till sist musten ur henne. Hon fick några kolikliknade anfall och var rejält trött, med kraftigt nedsatt allmäntillstånd. Den där förbaskade knölen har oroat mig sedan dagen då jag först fick syn på den och jag har hållit koll på den och har haft kontakt med veterinärer (och alla andra) om den, men det är inget att göra åt, för den satt inte på ett sådant ställe att den var i vägen.
När jag stod där med hästarna och fixade var jag tvungen att flytta på Kusan lite och jag nuddade bara fjäderlätt i henne och hon flyttade sig snabbt, smidigt och lätt, då slogs jag av tanken: ”Hur får jag hästarna så här?
Hur ska jag någonsin få en häst som kan mäta sig med Kusan och Katja?”
Hur ska jag göra för att få en ny häst att göra alla de där små sakerna som jag tar för givet med mina gamla hästar, hur får jag en häst som villigt ställer till sig och står stilla när jag ska hoppa upp och rida? 
Typ när jag ställer mig på en sten/stubbe/pall eller liknande om det då är ok för Agina att jag sitter upp så ställer hon till sig, hon placerar sig på en gång på ett sådant sätt att det bara är för mig att hoppa upp. Jag har aldrig lärt henne det, utan det är bara något som vuxit fram, kommit av sig själv. Hur lär jag min nya häst att bli lika bra som Kusan och Katja?
Hur får jag en häst som lyssnar så uppmärksamt på alla små nyanser i min röst att när hon drar mig i en vagn så skrittar, travar och galopperar hon utan att jag gör något med tömmarna, all kommunikation sker med rösten, hon ökar och saktar av.
Hur får jag en häst som försvara mig mot andra?
Det vet jag faktiskt inte om jag vill ha igen. Det finns mest nackdelar med det. Men det är ganska gulligt!
Det är ju inte så att livet med Kusan alltid varit problemfritt, rosaskimrande med ljuv musik, utan det har verkligen innehållit ALLT – alla känslor, alla nyanser. Hon är definitivt en av dem som hjälpt mig att utvecklas mest. Genom frustration, fascination, misslyckande, framgång, uppgivenhet, tillgivenhet hon har stärkt mig, dragit ner självkänslan i botten. Hon har lärt mig mycket om tålamod, total tillit, förtroende, samspel, harmoni, kärlek, hon har tvingat mig att se saker och ting från flera olika håll, fått mig att prova nya stigar, nya saker… Hon har varit en god vän och följeslagare på min sökande väg. Naturligtvis är det inte hästen som gett mig känslorna, utan hon har bara varit min spegel, hon har hjälpt mig se, inse och känna!
Vita hästar har en särskilt stor betydelse på jorden, de har ett högre syfte, de hjälper oss på ett annat plan, självklart gör alla djur det, alla djur hjälper oss människor, men det är något speciellt med just vita hästar!

Det allra värsta är att min egen identitet är så nära förknippade mina djurs, speciellt de här tre djuren och kanske allra mest Kusan, vi har alla levt så nära varandra under så lång tid att de blivit en så stor del av mig, en stor del av min identitet. Hur ska jag någonsin igen få känna det jag känner när jag är med Kusan, Katja eller Rufus?
Det är nog det som är det allra värsta, vetskapen om att det jag känner när jag är med dem kommer jag aldrig mer att känna för någon eller något, jag kommer aldrig någonsin mer att få uppleva just de känslorna, de spectrat av känslor, den känsloblandningen.
Hur får jag igen uppleva den där känslan för någon annan levande individ, just de här djuren har varit väldigt speciella för mig. Kusan och jag har nog haft det starkaste bandet. När någon av dessa tre varit dåliga, sjuka, skadade så har jag vetat om det, utan att jag sett det, även om jag inte varit flera mil bort. När jag varit bortrest har jag ibland ringt till Fredrik för att be honom kolla och så har det varit något.

I alla fall, även om det kändes motigt att stå där med hästarna och vänta på döden, så var det helt otänkbart att lämna över den uppgiften till någon annan och låta någon annan följa dem i deras sista steg på jorden. De somnade alla in lugnt och stilla, fort gick det och alla tre ligger begravda hemma på ägorna, nära favoritplatsen i hagen. Vi har gjort en liten kulle och där brinner ett litet ljus och så står det blommor där för att hedra deras minne.

Jag hade börjat dagen med en molande huvudvärk och röda, svullna ögon. Rufe hade sovit med mig hela natten, först på armen och sedan vid fotändan där han oftast brukade ligga. Vi hade gosat länge innan vi somnade för jag visste ju att det här var vår allra sista natt tillsammans, han spann, kurrade och kurrade, å jag grät. Jag skulle ha stannat i sängen idag!
Nä, det här var något som verkligen var ett måste, har jag som människa tagit på mig ett ansvar över ett djur är det också min skyldighet att se till att djuret inte behöver lida mer än nödvändigt och har de irreversibla sjukdomar, då är det min skyldighet att hjälpa dem över till andra sidan. Men det betyder inte att jag inte saknar dem, om jag skulle ha fått välja så skulle jag haft dem alla tre kvar i många fler år. Men jag har valt att vara glad för den tid jag fick med de här tre underbara individerna och jag är innerligt tacksam över allt som de lärt mig om tålamod, tillit, respekt, kommunikation, tydlighet, timing, tid, behov, beteende, rädslor hos både människor å djur, mest och framförallt kärlek. 

Tack för och till deras själar, tack till de människor som gjorde så att jag fick kontakt med dem, tack till de människor (deras uppfödare) och djur (föräldrar) som satt dem till världen, tack till alla andra inblandade och ett särskilt tack till Veterinärskan - Monika som hjälpte mig att ge dem ett värdigt och fint slut!